emotionellt

Först och främst, får städerska var här. Och jag h a t a r att ha främlingar i vårt hem. Det irriterar mig något fruktansvärt, och därför har jag heller aldrig gillat att ha en städerska på besök. Vilket resulterar i att jag alltid blir smått irriterad när hon är här, speciellt eftersom att jag alltid verkar få ledigt just på måndagar - då jag inte kan koncentrera mig pga att hon är här, eller något. I-landsproblem, ohja. Ett förbannat problem.

 

För det andra, pratade jag med min pappa om allt som hänt de senaste dagarna, och jag fasar över att mamma ska vilja prata med mig. Inget gott bådar på den fronten.

 

Sedan gör det alltid ont när folk i det lilla "gänget" man känt i flera år inte längre vill umgås med en. Tre av fem, och den femte var inte ens i Sverige vid tillfället. Vadå hatad, oönskad? Kan folk inte bara vara ärliga, och rakt ut säga "hej, tyvärr jag gillar dig inte längre du är för äcklig hejdå" eller vad de nu vill säga. Inte bara försöka låtsas som inget. Det irriterar mig något fruktansvärt, speciellt då jag altid hellre väljer sanning framför lögn. Vad det än handlar om - jag blir hellre sårad av sanning än lycklig av lögn. Nu vet ni det också.

Hur som haver, självklart får människor umgås utan mig. Men just att de tre träffas, som vanligt, utan att ens lägga en tanke på mig. Det gör ju ont, ja. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Sedan att komma med "men jag tänkte ringa sry not sry" hjälper ju inget. Liksom dåligt samvete. Vad ska man ens ha det till, lika värdelöst som ånger. Vad man gjorde då är ju aldrig att ångra, för det var vad man ville. Låt det då vara så, men kom inte på idiotiska ursäkter.

 

Sedan längtar jag så fruktansvärt mycket ner till Skåne. Det är så få som förstår varför. "Men åh, ska du till Skåne hela sommaren? Vad gör man ens där :ssssss"

Alla har inte bra relation med sin släkt, det vet jag, och det gör det så svårt att förklara varför jag inte vill vara i Sthlm på sommaren. Varför jag vill umgås med mina släktingar. För jag träffar dem inte annars, jag har ändå växt upp med dem och på något vis är de några av mina närmsta kompisar. Inte på det stadiet att vi träffar varandra hela tiden, men att vi kan prata om mycket. Att vi vet det mesta om varandra, alla problem. För vi har växte ändå upp tillsammans. Varför jag inte orkar vara mer än en vecka därifrån. För att där nere är sommaren. Här uppe är skola och ansvar, där nere frihet och lov.

 

Sedan måste jag också säga att jag saknar min klass, hah. Eller några människor i den. Det är sad. Vill gärna träffa dem. Likadant med träningsmänniskorna, och jag tror vi ska anordna en grillning snart. Eller, jag hoppas verkligen det. Likadant här, folk som inte tränar i grupp förstår inte sammanhållningen man får - även om det gäller en sport där man för det mesta tränar individuellt. Det är så svårt att förklara.

 

Vill klaga på distanserna det är mellan folk online. jag har lärt känna så underbara människor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det går tamejfan aldrig att träffa dem, för de bor antingen i Norrland eller Skåne. Jag blir så frustrerad. Mitt liv hade varit så mycket lättare om vi alla bott i en och samma lilla lyckliga stad. Det hade varit så skönt. Visserligen bor några här, och det är jag tacksam för. Men resten? Utspridda över hela landet. Fan.

 

Jag var så äckligt ångestfylld och deprimerad när jag började skriva detta inlägg. Det var så hemskt. Känslan precis innan bägaren rinner över. Man vet inte vart man ska ta vägen för att undvika mörkret. Det är överallt, och det enda man ser i livet är grymhet, ondska och alla ting man hatar med sig själv. Man ser bara det negativa, och det fyller en med ångest. Jag kände mig så satans övergiven av alla. Sedan säger någon något som får allt att rinna över. I detta fall var det Felicia och Agnes och jag är så tacksam att de flickorna finns. Vackra, fina människor. Värd så mycket mer än vad de självs tror. De fick mig att börja gråta, precis vad jag alltid behöver vid sådana här kvällar. Sedan kommer andra, fortsätter där Felicia och Agnes börjat. Blåser bort det där stora molnet. Molnet fyllt av oro, ångest och negativt. De bara kommer. Fan vad jag älskar er alla. Tack för att ni finns, om ni någonsin läser detta. Tack.

 

till er som ser allt det där bakom fasaden

tack

Kommentarer från er söta läsare.

Jag gråter. Helt seriöst. Vet att du hatar när folk säger att de har dåligt samvete för du skrev precis det, men jag har så dåligt samvete att det gör ont. I hjärtat. Hatar mig själv för att jag inte hörde av mig. Hatar iofs alltid mig själv, men nu hatar jag allt så mycket att jag inte ens ser texten jag skriver för att jag har alldeles för mycket tårar som fyller upp mina ögon.
Det var ingen random "vi ses" grej herrom dagen. För det första var det inte min idé, inte jag som "ordnade" det och inte jag som bestämde. Hur dåligt samvete jag än har så är allt detta inte mitt fel. I alla fall så ville R ge oss en "second hand-lektion" på söder, innan jag och O åker till London. Jag tänkte på dig, tro mig. Jag tänkte hur mycket som helst och jag avskyr att jag inte hörde av mig. Ångrar det verkligen hur mycket som helst. Men eftersom att det inte var min "grej" tänkte jag att det var R:s uppgift. Vet inte. Nämnde det för henne när vi var ute på stan, helt ärligt. Liksom att du inte var med. Det enda hon sa var att "Men vadå, Matilda ska ju inte med till London?". Sant. Men ändå. Du anar inte hur ont det gjorde att gå runt där utan dig. Jag ångrade varje steg jag tog. Jag förstår om du inte tror mig, jag skulle själv inte tro dig om du sa det här. Jag skulle känna mig hatad och ensam. Jag har haft känslan förut, så jag vet hur det känns. Men jag hade verkligen sån jävla ångest den eftermiddagen. Och av er tre älskar jag dig mest. Tror inte att du ens har fattat det. Jag älskar dig mest av i princip alla jag känner. Jag önskar jag kunde vara i din närhet hela mitt liv, varje dag. Du är den bästa jag vet. Men den eftermiddagen kände jag inte att det var upp till mig, trots att det var det.
Det gjorde så förbannat ont i mig att se hur frånvarande du var igår när du kom med Peter för att gratta mig. Helt ärligt började jag gråta nu bara jag tänkte på det. Jag kunde se besvikelsen och hur arg du var i din blick. Det var det värsta jag sett. Jag blev alldeles tyst, kunde inte röra mig ens. Du stod bredvid mig men var ändå så långt borta. Det var en av de värsta känslorna jag någonsin upplevt, och det skrämde mig så enormt mycket.
Jag vet inte om du någonsin kommer att förlåta mig. Det vet jag att jag aldrig kommer göra i alla fall. Jag förstår att du blev sårad. Jag förstår verkligen det. Bara tanken av att det skulle vara jag gör mig självmordsbenägen. Usch.
Det var inte meningen att jag skulle skriva såhär mycket. Skulle skriva en mening eller två. Vet inte hur du kommer reagera när du läser det här. Vill bara att du ska veta att jag älskar dig över allt annat på jorden, vare sig du tror mig eller ej. Detta kommer aldrig att hända igen. Du är värd lika mycket för mig som alla andra mina vänner tillsammans. Förstår du? Du är det bästa som har hänt mig.
Förlåt. Förlåtförlåtförlåtförlåt oändligt många gånger. Älskar dig.