emotionellt
Först och främst, får städerska var här. Och jag h a t a r att ha främlingar i vårt hem. Det irriterar mig något fruktansvärt, och därför har jag heller aldrig gillat att ha en städerska på besök. Vilket resulterar i att jag alltid blir smått irriterad när hon är här, speciellt eftersom att jag alltid verkar få ledigt just på måndagar - då jag inte kan koncentrera mig pga att hon är här, eller något. I-landsproblem, ohja. Ett förbannat problem.
För det andra, pratade jag med min pappa om allt som hänt de senaste dagarna, och jag fasar över att mamma ska vilja prata med mig. Inget gott bådar på den fronten.
Sedan gör det alltid ont när folk i det lilla "gänget" man känt i flera år inte längre vill umgås med en. Tre av fem, och den femte var inte ens i Sverige vid tillfället. Vadå hatad, oönskad? Kan folk inte bara vara ärliga, och rakt ut säga "hej, tyvärr jag gillar dig inte längre du är för äcklig hejdå" eller vad de nu vill säga. Inte bara försöka låtsas som inget. Det irriterar mig något fruktansvärt, speciellt då jag altid hellre väljer sanning framför lögn. Vad det än handlar om - jag blir hellre sårad av sanning än lycklig av lögn. Nu vet ni det också.
Hur som haver, självklart får människor umgås utan mig. Men just att de tre träffas, som vanligt, utan att ens lägga en tanke på mig. Det gör ju ont, ja. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Sedan att komma med "men jag tänkte ringa sry not sry" hjälper ju inget. Liksom dåligt samvete. Vad ska man ens ha det till, lika värdelöst som ånger. Vad man gjorde då är ju aldrig att ångra, för det var vad man ville. Låt det då vara så, men kom inte på idiotiska ursäkter.
Sedan längtar jag så fruktansvärt mycket ner till Skåne. Det är så få som förstår varför. "Men åh, ska du till Skåne hela sommaren? Vad gör man ens där :ssssss"
Alla har inte bra relation med sin släkt, det vet jag, och det gör det så svårt att förklara varför jag inte vill vara i Sthlm på sommaren. Varför jag vill umgås med mina släktingar. För jag träffar dem inte annars, jag har ändå växt upp med dem och på något vis är de några av mina närmsta kompisar. Inte på det stadiet att vi träffar varandra hela tiden, men att vi kan prata om mycket. Att vi vet det mesta om varandra, alla problem. För vi har växte ändå upp tillsammans. Varför jag inte orkar vara mer än en vecka därifrån. För att där nere är sommaren. Här uppe är skola och ansvar, där nere frihet och lov.
Sedan måste jag också säga att jag saknar min klass, hah. Eller några människor i den. Det är sad. Vill gärna träffa dem. Likadant med träningsmänniskorna, och jag tror vi ska anordna en grillning snart. Eller, jag hoppas verkligen det. Likadant här, folk som inte tränar i grupp förstår inte sammanhållningen man får - även om det gäller en sport där man för det mesta tränar individuellt. Det är så svårt att förklara.
Vill klaga på distanserna det är mellan folk online. jag har lärt känna så underbara människor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men det går tamejfan aldrig att träffa dem, för de bor antingen i Norrland eller Skåne. Jag blir så frustrerad. Mitt liv hade varit så mycket lättare om vi alla bott i en och samma lilla lyckliga stad. Det hade varit så skönt. Visserligen bor några här, och det är jag tacksam för. Men resten? Utspridda över hela landet. Fan.
Jag var så äckligt ångestfylld och deprimerad när jag började skriva detta inlägg. Det var så hemskt. Känslan precis innan bägaren rinner över. Man vet inte vart man ska ta vägen för att undvika mörkret. Det är överallt, och det enda man ser i livet är grymhet, ondska och alla ting man hatar med sig själv. Man ser bara det negativa, och det fyller en med ångest. Jag kände mig så satans övergiven av alla. Sedan säger någon något som får allt att rinna över. I detta fall var det Felicia och Agnes och jag är så tacksam att de flickorna finns. Vackra, fina människor. Värd så mycket mer än vad de självs tror. De fick mig att börja gråta, precis vad jag alltid behöver vid sådana här kvällar. Sedan kommer andra, fortsätter där Felicia och Agnes börjat. Blåser bort det där stora molnet. Molnet fyllt av oro, ångest och negativt. De bara kommer. Fan vad jag älskar er alla. Tack för att ni finns, om ni någonsin läser detta. Tack.
till er som ser allt det där bakom fasaden
tack
Mentalt mördad
Sönderköttad och delad i pyttesmå bitar har jag nu gjort mitt nationella prov i matte, och jag ångrar allt. När jag tänker efter insåg jag att jag hade alldeles för mycket fel, och vill nu bara slå huvudet i väggen, sätta mig i ett hörn och egga natten lång. Men nej, så kan man ju inte göra. Först måste jag plugga om aborter och fosterdiagnostik och graviditeter. Alltid lika intressant.
Jag längtar så tills denna veckan är över. Då har jag kämpat så länge, att det är helt sjukt. Äntligen får man då något som liknar lov. Sedan nästa vecka är det än så länge bara lyckliga saker att se fram emot. Födelsedag, helg, fezttttttttttttttt och annat mysigt. Nu ska jag snart sova, funderar på att ta en snabb dusch också, men får se hur det blir med det. Kanske inte orkar.
En bild som summerar upp typ min dag. :-)
Celina
Sitt/ligger i Celinas rum och vaknade för en sådär två timmar sedan. Har ätit och typ klätt på mig. Vaknat lite. Celina tänkte sminka sig, men orkade inte. Vi ska på sightseeing i Hörby, whopa Hörbystyle! Haha, vi säger så i alla fall.
Igårkväll var vi ute i en skog med en massa av Celinas små Skånevänner, och jag som ensam Stockholmare hade det kul med deras dialekt. Allting på skånaka låter mkt mysigt och kul, bara så ni vet. Speciellt när skåningarna är lite påverkade. Haha, uuunderbart. Kalla mig lättroad, men ja. Hur som haver, Celle sitter och spelar sitt grodspel, så jag passade på att blogga. Även fast få läser, tih. Gör det mest för mig själv, så.
love y'all
Idag, idag, idag, idag, idag, igår.