Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön, och träden är så fina och marken är så grön, och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått, och lille fågeln flyger i boet ut och inn, och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.
att sommaren är min.
Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra, och alle söta myggor, dom vill jag också ha, och jag är brun om bena precis som det ska va, och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra. Och jeg har nya fräknar och prickigt sommarskinn, och därför vill jag sjunga att sommaren är min.
Dessa bilder togs förra året, tror jag, och de är några av de bilder jag är absolut mest nöjd genom åren med. Dels för att motivet är underbart - grönska och liv och kontraster - och dels för att det bara blev bra. Ibland får man vara stolt över det man gjort, eller hur? Jag tar tillfället i akt nu, i sådana fall. Jag brukar inte ha mycket att skryta om, så. Jag tänkte egentligen sova nu, men fastnade vid gamla bilder och ville bara publicera dem. Visa att jag kan.
Har NP i franska imorgon, och kanske är det bara bekräftelsen om att jag kan göra något bra som lockar med att skriva och publicera detta inlägg nu. För franskan imorgon kommer gå käpprätt åt helvete. Franska är det ämne jag absolut inte tycker om, och jag förstår mig egentligen inte på mig själv. Varför valde jag inte bara att börja om på ett språk alternativt skita i det helt? Jag vet inte. Jag var dum och naiv. Aja, för sent att ångra det nu, så jag är fast med språket åter ett år. Fast i skiten jag inte kommer ur, återigen. Varför dras man till det som skadar, trots att man vet att det inte är bra? Varför dras man till det som är förbjudet och som inte får röras, tänkas på? Tänk vad enkelt livet vore om man drogs till det tillåtna istället. Ingen förälder skulle ha något att klaga på, för det skulle inte finnas något. Man skulle följa lagen och inte röka inte dricka inte snusa. Man skulle leva i en utopi.
Men är en utopi verkligen vad vi bör efterstärva? Ett ideellt samhälle? Jag läste en intressant intervju med en författare på NP i svenska (ironi as its' best) om att det är just våra önskemål som får oss att kämpa och ta oss framåt, våra förväntningar. I en utopi har man allt man behöver. Man eftersträvar ingenting, och alltså behöver man inte ta sig någonstans. Man är nöjd där man är. Är det då man slutar leva? Är meningen med livet att vi ska eftersträva saker, vad det än kan vara?
Kanske är bara tanken på utopin tillräcklig. Kanske behöver vi inte leva i det ideella samhället för att bli lyckliga, utan bara inbilla oss att det finns?
Nu blev det alldeles för mycket text egentligen, jag tänkte bara skriva lite. Men det är skönt att jag hittat orden igen, om än tillfälligt. De har varit borta ett tag, vilket alltid skrämmer mig. Jag har saknat dem som jag saknar allt annat.
Nej, nu ska jag försöka sova. På riktigt. Snart faller mina ögonlock ner och jag somnar framför datorn - déjà vu från i fredags - och då har det gått över gränsen. Så, godnatt. Sov gott ni där ute.
Dröm en dröm om gröna ängar och sommar så ska ni se att allt blir bra.
Dröm en dröm om sköna drängar, sensomar och våga ta.
(Nej, jag är ingen rimmare men jaja. Det får vara för ikväll, haha)
Kommentarer från er söta läsare.Trackback