Hängde och slängde i en gardin.

För hej och hå gardinen den blå

Krakel Spektakel vad tänkte du på?

Jag har umgåtts med mina kusiner varje sommar, varje jul och oftast någon gång mitt emellan. Jag har känt dem hela livet, och jag trivs i deras närvaro. Även om vi inte göra något speciellt så är de underbara att umgås med, och vi kommer - för det mesta - överens. Vi har så olika liv i vardagen, men man vet att på sommaren och vintern är det vi. Det är så det alltid har varit. När mönstret började brytas - en två tre år sedan - blev allt helt knas. Numera vill vänner att man ska vara hemma på sommaren, och inte i Skåne. De vill ha med en på resor, de vill umgås mer och mer. Men jag känner att jag inte har tid. Sommaren är kort. När alla undrar varför jag vill ner till Skåne, eller varför jag är tveksam till att åka en vecka och inte två till något ställe kan jag inte förklara. Jag vet att livet inte kan vara likadant hela tiden, men jag vill inte ändra allting nu. Jag bävar inför den dagen då jag är nere i Skåne en vecka. Jag vill inte. Jag trivs där, och jag vill tillbringa mina somrar där. För då vet jag - det är verkligen lov då. Dessutom vill jag umgås med mina kusiner, på riktigt. Jag är rädd att förlora kontakten med dem i och med att vi bor så långt ifrån varandra, och vi har inte lika nära till varandra. Vi träffas så sällan, och när vi väl träffas så ska man göra annat. Eller när vi träffas har man med sig en kompis ner och det blir ändå inte som man vill.

Jag får ingen tid att umgås med dem, och det är ingen som förstår även om jag försöker förklara. För de står inte sin släkt lika nära, eller de gillar dem inte eller vad som helst. De förstår inte, vilket bara slutar i bråk och diskussioner om varför. Varför ska man alltid behöva välja mellan det ena och det andra, och varför kan man bara inte hinna med allt?