Godeftermiddag.
Lite tårar, lite kärlek. TVD är en bra serie, tro inte annat. Men den har blivit tjatig på senaste tid.
Aja, skit samma. Det var inte vad mitt inlägg skulle handla om, haha!
Ni vet känslan när man bara är.. tom? Man känner ingenting, inga speciella tankar fastnar. Allt går bara round-and-round, om man är där men ändå inte. Precis så har jag mått ett tag, och det blir inte bättre av att ingen tar sig tid att lyssna. Eller att ingen riktigt ser. Samtidigt är det skönt, om ingen märker. Då vet jag att jag är bra. Riktigt jäkla bra.
Jag mår i alla fall bättre idag än resten av veckan. Jag har bara varit tom, och inte mått bra. Nu är det endast min trötthet som är kvar, men skit samma. Den klarar jag mig med.
Ville bara skriva lite, haha. En väldigt kort text visserligen, men allt behöver ju inte vara milslångt.
Lite sådär att man försvinner i sin ensamhet, trots att omvärlden och vardagen fortsätter gå runt som vanligt.
Cause I'm coming home again
I'm in home again.
För 432432ndra gången har jag kommit hem från Skåne, och sitter nu med ont i fötterna och ett leende på läpparna i mitt rum och njuter. Borta bra men hemma bäst. Dock måste man ju då definiera hemma lite närmre, men ja. Ni förstår principen.
Sol ute
Sol inne
sol i hjärta
sol i sinne
Dagens väderrapport - sol, sol, blå himmel. Ett svagt moln som rör sig från ena sidan till den andra, som ett snöre. Flygplansspår som korsar, och sedan blått. Himmelsblå pastellfärg som skriker "sommar", "glädje" och allt annat som är bra med livet. Det är varmt. Sådär sommarvarmt, så att allt annat än shorts, klänning eller kjol blir alldeles för varmt. Det tunna molnsnöret och det korsade flygplansspåret har blivit bredare, men mer otydliga. Värmen utifrån kryper in under huden, och rör sig mot hjärtat.
Man blir lycklig, bara av känslan.
Stockholm i mitt hjärta
Låt mig besjunga dig nu
åldrad i ungdomlig grönska
öarnas stad
det är du
av städer jag känner i världen
är du den stad som fått allt
genom mälarens kärlek till havet
en blandning av sött och salt
Jag älskar Stockholm så otroligt mycket, kombinationen av storstad (haha, inbillar jag mig åtminstone) och land (återigen inbillning, men jaja) gör den perfekt. Dessutom är faktiskt vädret inte mycket att klaga på egentligen. Det bara följer de nordiska årstiderna som det ska.
Men någon annanstans finns en del av mitt hjärta också. Skåne. Landet. Släkten, kärleken. Ska besöka landskapet (Danmark) imorgon, och jag är så utomordentligt taggad! Det ska bli sjukligt kul, dels att se Celle coh Alma (hoppas jag??) och kusinerna och resten av alla som bor där nere, haha. Det är så trist att det ligger timmar bort, men det kanske gör hela grejen mer exotisk. Hälften av mitt hjärta går till Skåne, och hälften stannar här. Forever and always, haha. ♥
Mitt hjärta bor i en gammal gård
en gammal gård på slätten
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten
och åldriga almar med sagor i
en evigt susande klunga
och tätt inpå väggarna vångar och fält
som förtroligt i sommaren sjunga
och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar
och ett minne som ler i var ruta och vrå
och sakta mitt hjärta talar
Här bodde de gamla, här gled deras liv
i tid för längesen gången
så stilla som rågens julisus
en afton i gåravången
Här glider livet så stilla än
ej stormen rör lågan på härden
här finns tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.
Sleep warm
Sleep tight
when you turn off the lifgt
slee warm
sleep well
my love
Vem behöver pojkvän när man har katter, liksom? Bra sängsällskap, sover tyst - framför allt - och de stannar även om man skriker på dem. De tröstar i alla lägen och de vill ha kärle - dock mest när de vill ha mat men sch.
Skulle börja plugga NO för väldigt längesedan, men dum som jag är gjorde jag inte. Vilket resulterar i att jag måste göra det nu. Men det är så mycket roligare att skriva detta inlägg ju. Åh. Ångest. Aja. Hugs and kisses, ska plugga nu. Gnatte, fina människor.
Soft kitty,
Warm kitty,
Little ball of fur.
Happy kitty,
Sleepy kitty,
Purr, purr, purr.
Warm kitty,
Little ball of fur.
Happy kitty,
Sleepy kitty,
Purr, purr, purr.
You're safe from pain in the dream domain
Det finns inget mer typiskit mig än att tänka "ska bara låtsassova lite så mamma inte kan bli arg" (typiskt mig att låtsassova för att slippa få utskällning i allmänhet, haha) och sedan lyckas sova bort hela satans eftermiddagen. Somnade vid kanske halv fem? Nu vaknade jag och har inte ätit, inte pluggat, inte gjort någonting. Ibland får man till det.
Bästa ställena att sova på. I min säng eller i min soffa. Sådär lagom mjuka båda två, haha. Eftermiddagssovstunderna brukar förbrukas i soffan och nattsömnen görs i sängen. Perf, haha!
Mat
Bilder på mat jag ätit, förtärt, we. Jag har haft problem med mat i en två år nu, och det blir inte lättare. Ångesten som kommer efter allt för mycket får mig att vilja spy dagligen, och söta saker mår jag illa av. Ändå kan jag inte få stopp när jag väl äter. Vilket gör att jag får ångest. Vilket gör att jag tröstäter. Och får ångest. Och så har vi en vanlig dag med mig. Jag tänker på vad andra äter. "Hon äter mindre än vad jag gör. Borde jag lämna kvar lite?"
Men inte kan jag lämna kvar något. För då blir det synd om det kvarlämnade. Åh, s å typiskt mig. Finns det två mackor kvar måste man äta båda, för man kan inte lämna en ensam kvar. Jag vet att det bara är bröd, men jag kan fortfarande inte lämna något ensam. Fyfan. Lås in mig någonstans. Detta är inget bra.
Jag ska inte komma och påstå att jag har en ätstörning - för jag är rätt säker på det - men jag mår dåligt av mat. Och kalorier lämnar mig inte, jag tänker i dem. "Vad kan denna bit potatis innehålla?" "Hur mycket ris är 100 kcal?" "Fan, nu blev det för mycket."
Oftast i alla fall. Sedan ibland finns tankarna inte alls, och det är som att jag aldrig haft problem med maten. Det är roligt hur den mänskliga hjärnan fungerar. Hur tankarna förändras så snabbt.
Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön, och träden är så fina och marken är så grön, och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått, och lille fågeln flyger i boet ut och inn, och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.
att sommaren är min.
Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra, och alle söta myggor, dom vill jag också ha, och jag är brun om bena precis som det ska va, och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra. Och jeg har nya fräknar och prickigt sommarskinn, och därför vill jag sjunga att sommaren är min.
Dessa bilder togs förra året, tror jag, och de är några av de bilder jag är absolut mest nöjd genom åren med. Dels för att motivet är underbart - grönska och liv och kontraster - och dels för att det bara blev bra. Ibland får man vara stolt över det man gjort, eller hur? Jag tar tillfället i akt nu, i sådana fall. Jag brukar inte ha mycket att skryta om, så. Jag tänkte egentligen sova nu, men fastnade vid gamla bilder och ville bara publicera dem. Visa att jag kan.
Har NP i franska imorgon, och kanske är det bara bekräftelsen om att jag kan göra något bra som lockar med att skriva och publicera detta inlägg nu. För franskan imorgon kommer gå käpprätt åt helvete. Franska är det ämne jag absolut inte tycker om, och jag förstår mig egentligen inte på mig själv. Varför valde jag inte bara att börja om på ett språk alternativt skita i det helt? Jag vet inte. Jag var dum och naiv. Aja, för sent att ångra det nu, så jag är fast med språket åter ett år. Fast i skiten jag inte kommer ur, återigen. Varför dras man till det som skadar, trots att man vet att det inte är bra? Varför dras man till det som är förbjudet och som inte får röras, tänkas på? Tänk vad enkelt livet vore om man drogs till det tillåtna istället. Ingen förälder skulle ha något att klaga på, för det skulle inte finnas något. Man skulle följa lagen och inte röka inte dricka inte snusa. Man skulle leva i en utopi.
Men är en utopi verkligen vad vi bör efterstärva? Ett ideellt samhälle? Jag läste en intressant intervju med en författare på NP i svenska (ironi as its' best) om att det är just våra önskemål som får oss att kämpa och ta oss framåt, våra förväntningar. I en utopi har man allt man behöver. Man eftersträvar ingenting, och alltså behöver man inte ta sig någonstans. Man är nöjd där man är. Är det då man slutar leva? Är meningen med livet att vi ska eftersträva saker, vad det än kan vara?
Kanske är bara tanken på utopin tillräcklig. Kanske behöver vi inte leva i det ideella samhället för att bli lyckliga, utan bara inbilla oss att det finns?
Nu blev det alldeles för mycket text egentligen, jag tänkte bara skriva lite. Men det är skönt att jag hittat orden igen, om än tillfälligt. De har varit borta ett tag, vilket alltid skrämmer mig. Jag har saknat dem som jag saknar allt annat.
Nej, nu ska jag försöka sova. På riktigt. Snart faller mina ögonlock ner och jag somnar framför datorn - déjà vu från i fredags - och då har det gått över gränsen. Så, godnatt. Sov gott ni där ute.
Dröm en dröm om gröna ängar och sommar så ska ni se att allt blir bra.
Dröm en dröm om sköna drängar, sensomar och våga ta.
(Nej, jag är ingen rimmare men jaja. Det får vara för ikväll, haha)
Italienskt
Behöver jag ens säga något mer? Tycker bilden beskriver min middag rätt väl, haha.
We did it
we bashed them,
wee Potter’s the one,
and Voldy’s gone moldy,
so now let’s have fun!
"After all this time?"
"Always."
Den historien jag växt upp med, och den som alltid kommer finnas i mitt hjärta. Med kärlek och värme, vänskap och lycka. Med ondska och hat, ovänner och olycka. Genom allt har jag följt, både i bok- och filmväg. Det har alltid varit en stor del av mitt liv, men på senare tid har det blivit något större. Det är verkligen en historia man håller kär, livet igenom. Larvigt eller inte, det är kärlek. Alla smarta sägelser, upplösningen. Det är både en bok och en film jag gråtit till, alla gånger jag ser dem. Ögonen fylls med tårar när jag ser de två översta bilderna, bara av ren kärlek. Det är otroligt hur en historia kunnat påverka någon så mycket.
Familjen
är hjärtats fosterland.
Krakel Spektakel Kusin Vitamin
Hängde och slängde i en gardin.
För hej och hå gardinen den blå
Krakel Spektakel vad tänkte du på?
Jag har umgåtts med mina kusiner varje sommar, varje jul och oftast någon gång mitt emellan. Jag har känt dem hela livet, och jag trivs i deras närvaro. Även om vi inte göra något speciellt så är de underbara att umgås med, och vi kommer - för det mesta - överens. Vi har så olika liv i vardagen, men man vet att på sommaren och vintern är det vi. Det är så det alltid har varit. När mönstret började brytas - en två tre år sedan - blev allt helt knas. Numera vill vänner att man ska vara hemma på sommaren, och inte i Skåne. De vill ha med en på resor, de vill umgås mer och mer. Men jag känner att jag inte har tid. Sommaren är kort. När alla undrar varför jag vill ner till Skåne, eller varför jag är tveksam till att åka en vecka och inte två till något ställe kan jag inte förklara. Jag vet att livet inte kan vara likadant hela tiden, men jag vill inte ändra allting nu. Jag bävar inför den dagen då jag är nere i Skåne en vecka. Jag vill inte. Jag trivs där, och jag vill tillbringa mina somrar där. För då vet jag - det är verkligen lov då. Dessutom vill jag umgås med mina kusiner, på riktigt. Jag är rädd att förlora kontakten med dem i och med att vi bor så långt ifrån varandra, och vi har inte lika nära till varandra. Vi träffas så sällan, och när vi väl träffas så ska man göra annat. Eller när vi träffas har man med sig en kompis ner och det blir ändå inte som man vill.
Jag får ingen tid att umgås med dem, och det är ingen som förstår även om jag försöker förklara. För de står inte sin släkt lika nära, eller de gillar dem inte eller vad som helst. De förstår inte, vilket bara slutar i bråk och diskussioner om varför. Varför ska man alltid behöva välja mellan det ena och det andra, och varför kan man bara inte hinna med allt?
Hej min gamla vän
det var ett tag sen vi pratade
vi brukade snacka varje dag
ja svär jag saknar det.
alla är emot mig bror
det känns som att jag är ensam
Du har förslavat mig
så nu har jag bara dig
Jag vet att det inte är bra. Men det ligger en stor lockelse i det förbjudna. Det har det alltid gjort, och det lär det alltid göra. Man lockas att göra det förbjudna, man lockas av "djävulen" som en troende person hade sagt på sitt språk, haha. Spännigen att bli fast förstorar nöjet något enormt. Jag gör det inte ofta, men jag har provat några gånger. Hanna på bilden, finaste Hanna. Henne saknar jag, förresten. Mycket.
Lille katt
Lille katt, lille söte katta
vet du att, vet du att
det blir mörkt om natta?
I desperat behov av en utekväll sitter jag istället och kollar på min fina kise, ligger och gosar. Händer inget snart ringer jag Caroline och ligger och gosar där istället. Den männisan är bland de gosigaste som finns. Massor av kärlek till både henne och min fina katta.
När lillan kom till jorden
det var i maj, när göken gol,
sa mamma att det lyste
av vårgrönt och av sol.
Bilderna ovan är tagna i fönstret, när solen lös och de blommade på flitigt såsom blommor ska. Visan i rubriken är den visa som mamma sjöng ibland när jag inte kunde sova. Majbarn som jag är, stämde den så väl in på mig - allt utöver namnet Maja - och jag har fortfarande melodin i huvudet. Sådant man aldrig glömmer.
But never look back,
Cause I'm down but not dead. I'll catch up to you
jag saknar känslan av att vara kär, att finnas och känna att man lever. Istället för att göra något åt saken sitter jag i min ensamhet mot ett element och tänker. Det är inte så värst bekvämt, men inte behöver det väl vara det. Bara man får lugn och ro. Kvällarna är den bästa tänketiden. Speciellt om man sitter någonstans och kollar ut över stjärnhimlen, utomhus. En sommarnatt. Åh, jag längtar och jag saknar.
Just nu är det tomt vid fönstret, och inte så ljust som på bilden. Men jag måste bara säga. Jag älskar den andra bilden. Ljuset är underbart, i kontrast till det inre mörkret. Såhär är en depression, i princip. Man ser ljuset, och det är nästan så att man sitter i det ibland. Men på insidan är det bara mörker, mörker och mörker.
Systra mi
Den finaste systern man kan ha. Alltid så fin. Älskar dig genom allt, finaste.
Paramnesi
"Déjà vu (franska för "redan sett", uttalat /deʒa vy/) eller paramnesi är ett kognitivt fenomen som innebär att en person har en falsk eller opassande känsla av igenkänning inför en ny händelse, en ny situation, en obekant person eller en okänd plats som personen inte kan känna igen. Det påminner om flashback, men saknar en grund i ett sant minne."